Just den blicken har jag sett framför mig jag vet inte hur många gånger sedan den 9e mars i år. Och varje gång jag ser den så är det som att jag står på Södertälje BB igen vid det där fönstret.

Jag och Patrik var på väg för att gå in till Nova innan dom skulle köra iväg henne till Huddinge Neonatal. Men när vi kom så såg vi att ambulanspersonalen höll på att rulla ut henne ur rummet så vi ställde oss mot fönstret till barnmorskeexpeditionen. När kuvösen kom rullandes så frågade en om vi var mamma och pappa och ville säga hej då. Och ja det var ju klart att vi ville det. När vi sagt hej då så stod vi och tittade efter dom tills dom försvunnit.
Vi börjar gå tillbaka till rummet för att packa ihop mina saker. Men inte alls långt ifrån där vi hade stått stod det en nybliven mamma och pappa som var på väg att åka hem. Jag hade sett att mamman hade tittat på oss när Nova rullades iväg. Och nu när jag går förbi henne så fick jag värsta blicken av henne. Det var många olika sett som jag tolkade denna blick på. Det ena var lite utav en skyll dig själv blick eller så kan det gå.
Jag får ju inte bort blicken från min näthinna heller. Den sitter helt fast gjuten där. Jag kommer ju aldrig att få veta vad hon menade med blicken heller. Det kanske inte ens var med mening som hon gav mig den.
Men jag fick den och jag kan inte släppa den.

Nu måste jag försöka tänka på något annat. jag har ju en del som jag måste planera. Kanske ska stätta mig ner och köra det istället.

Hade