Att skriva om en vän som är sjuk är rätt så svårt. Man har så myckett att berätta/skriva. Men man vet inte hur man ska få ut det. Det finns för mycket som bara snurrar i skallen, vart ska jag börja? Det är svårt.

Det är jätte svårt att sitta hemma och veta att en vän till mig ligger på sjukhus. Leukemi är diagnosen!
Diagnosen kom den 8/3-2010. Samma dag som min dotter föddes!
Självklart vart det ju behandlingar av alla dess slag.

Men den 24 juli & 7 december 2011 fick hon återrfall. Behandlingar sattes igång.
Den 26e januari i år fick jag höra något som man absolut inte vill höra. Imorgon 27e januari skulle hon få sista chansen i behandling. Tar inte den så finns det inget som läkarna kan göra.

I fredags 17e februari kom beskedet. Leukemin är tillbaka!

Läkarna kan inte säga något om tiden hon har kvar. Hur länge får hon stanna hos oss?

Att sitta hemma och veta att en av ens vänner kommer att lämna en är tufft.
Jag tänker på henne hela dagarna och tittar in på hennes Facebook flera gånger varje dag. Fasar för det jag kanske en dag kommer att få läsa där!
Värför måste livet vara så grymt och orättvist?

Tårarna rinner

En av dom första gångerna jag träffade henne var på hennes konfirmations läger. Där jag och några andra ledare lurade alla med en "lek". Öknen kallas den. Hon vart argast av alla innan hon förstod hur lurad hon var! Jag skrattade så jag fick ont i magen!

Detta inlägg kanske inte hänger ihop så bra men det får vara

Nu rinner tårarna för fullt och jag har suttit med detta i några timmar.
Så jag avslutar här

FUCK CANCER!!!